Skivor:
Luffarrock en lurkmusikal

(Utgiven 1981 Nacksving 031-39)

Den här skivan bygger på en pjäs med namnet "Luffarrock" som Nationalteatern spelade mellan åren 1974 - 75.

Den hade beställts av Rikskonserter och spelades mycket på skolor på Gotland och i Stockholmstrakten. Den (pjäsen) handlade om Linda och Honken, som smög in i ett övergivet hus där det bodde luffare. Där utspann sig en del samtal om hur livet kan vara och hur man skulle vilja att det var, och så sjöngs en del sånger.

Grundhandlingen ( i den mån det finns någon) skrevs ihop av Håkan Wennberg & Ulf Dageby en natt 1974.

Pjäsen som helhet skrevs sedan av Med Reventberg, Peter Wahlqvist, Håkan Wennberg, Pale Olofsson, Ulf Dageby och Hans Wiktorsson.

Rollen som "Honken" (på skivan spelad av Jussi Larnö) spelades då av Peter Wahlqvist.

Pale om skivan:
”Jag var med o spelade Sulan Bengtsson på "Luffarrock"- LP:n. Lyssna på "Lurkdrennen blues". Dageby tyckte det lät som jag sjöng två stämmor samtidigt!!! "

Låtar och upphovsmän

Medverkande på skivan

Omslag: Lars Jacobsson

Tidskriften Schlager:

Härliga Luffare.

Att överföra en pjäs eller rockmusical till skiva är vanskligt. Mycket går förlorat när vi inte får utstrålningen, gesterna, mimiken, allt det som hör ihop med kontakten mellan scen och publik.

Också musiken är gjord för ögonblickets överraskning, för att bära upp en scen.
Därför tycker jag Nationalteaterns ”Luffarrock” är svårare att älska än gruppens tidigare skivor. Här finns långa tal-bitar med, scener som blir lite tråkiga att höra femte, sjätte eller åttonde gången.

”Luffarrock” vänder sig till en lite äldre publik än ”Kåldolmar och kalsipper”, gruppens klassiska barn-LP, och den har inte samma barnsliga charm.

Men nog med gnöliga invändningar och vidare till det fina med ”Lufarrock”.
Och börja i slutet. För det är sidan tvås avslutning som är suverän Nationalteaternmusik. ”Luffarrock”, ”Lurkdrennen blues” och ”Det finns så många som inte får finnas” har all de spelglädje, värme och inre styrka som gruppen skämt bort oss med.

Ulf Dageby har känsla för manifest, för storartade budskapslåtar som bär en övertygelse till lyssnaren utan att slå honom i huvudet med den.

Han är suverän på att använda slitna ackordsföljder, som på avslutningslåten ”Det finns så många som…” , och ändå ge dom ny skärpa med bra melodier, fint gitarrspel och suggestiv sång Pale Olofssons återkomst är ett annat plus för oss Nationalteatern-freaks.

Det finns några starka nummer, men ”Luffarrock” är ändå inte i klass med Nationalteaterns bästa skivor. Ett par sånger, ”Det hemska gamla huset på slätten” och ”Min drömtjej” t ex, är bruksmusik, som kanske funkar bra på scen (eller funkade 1975 när pjäsen skrevs), men som inte har den kvalitet för att tåla många spelningar.

Annars är bilden av bandet som luffare naturligtvis perfekt. Det känns som den självklara inställningen i Nationalteaterns musik och pjäser, och från sidan av vägen levererar dom här några snygga passningar åt det Sverige som finns –81.

Jens Peterson, Schlager # 31 8 dec 1981